Nu är Sverige medlem i Nato och som genom ett trollslag finns det plats för nya skeptiska röster i media. De som tidigare uttryckte farhågor för vad ett medlemskap kan medföra, får nu utveckla sina argument i längre intervjuer.
Hur Natoprocessen gick till har en egen programserie i SVT. Den process som, när det begav sig, det inte fanns tid att diskutera. När utrikesministern får direkt fråga om det finns risk att kärnvapen förs in i Sverige, blir svaret det förväntade, att det tror han inte kommer att hända. Men bara att frågan ställs, är något nytt; även om följdfrågor uteblev.
Att vapenindustrin bidrar till ökade utsläpp av växhusgaser genom uttag av sällsynta metaller och i själva tillverkningsprocessen samt att Sverige i hög grad bidrar till den globala rustningsvågen kan också anas i den nya diskussionen.
Men med blicken i backspegeln måste vi fråga oss varför natoprocessens tidigare kritiska röster från fredsrörelsen och andra viftades undan med konstiga argument om att gå en potentiell fiende till mötes. Det medborgeliga demokratiska samtalet uteblev om vad som gagnar vår nationella trygghet och suveränitet bäst. Behöver vi aktivera det samtalet igen?
Ingalill Ek, Kvinnor för Fred Uppsala
Länk till insändaren i Upsala Nya Tidning
