Tillsammans med fantastiska medarbetare, rattade Gudrun Schyman med säker hand Österlens Fredsfestival för tredje året i Simrishamn 4-5 augusti. Denna gång med större tält och omkring 150 åhörare plus varierande antal publik på ståplats.
Det uppfordrande mottot för festiva- len var som tidigare ”Fred på jorden, fred med jorden”. Föredragen och de musikaliska inslagen rörde sig alla kring det mottot. Det är förstås omöjligt att referera allt klokt, tankeväckande, upprörande och trösterikt som sas och sjöngs under de två dagarna; nedan görs ett försök att sammanfatta flertalet inlägg.
Festivalen inleddes i stor stil med att ett hundratal deltagare tågade i blåsigt solsken med banderoller och plakat längs hela Storgatan ner till festivaltälten vid vattnet. Allt medan Mikael Wiehes sång ”Vem om inte vi” taktfast fyllde gaturummet. Manifestationen möttes av många överraskade och glada leenden, enstaka personer tittade stint framför sig: hör inte ser inte.
Värna välfärden
Ingeborg Breines, från Norge och tidigare direktör i UNESCO och president i Det Internasionale Fredsbyrået talade under rubriken ”Fredskultur, utopi eller sikkerhetspolitisk alternativ?” Hon varnade för att ge pengarna till Nato i stället för att värna välfärden i Norden. Fram till 1989 och murens fall minskade rustningsekonomin i USA, sedan har den stadigt ökat.
I 70 år har UNESCO arbetat utifrån budskapet att fred måste byggas på mänskliga rättigheter, att solidaritet och dialog är den starkaste grunden för fred. Vi måste lära oss leva i fred, bygga en fredskultur. ”Ingen är säker förrän alla är säkra”, som Olof Palme sa. Breines jämförde med coronapandemin då vi skyddade oss själva mot smitta, för varandras skull. Fredsforskningen ska inte bara beskriva vapenutvecklingen utan också visa på lösningar och diskutera vilket samhälle vi vill leva i. Nu isoleras kritiska röster i media.
Det kommer en dag då kriget i Ukraina är över. Hur ska parterna då kunna föra samtal när Ryssland redan dragit sig ur avtal eller är portat, som nu, från Arktiska rådet. Klimatförändringarna, ojämlikhet och kärnvapen (det finns 30 000 i världen) är de tre hoten vi lever under. En ingång till fredssamtal skulle kunna vara att om kärnvapnen fjärmas från Europa skulle Putin inte längre känna sig hotad och i sin tur välja att avlägsna ryska kärnvapnen från Belarus.
Återupprätta människan
Scensamtal om Fredsrörelsen 2023 leddes av Ia Bjarten (en av arrangörerna). Ellie Civjat, tidigare ordförande i Jordens vänner, och Birger Schlaug, före detta språkrör för Miljöpartiet, tillhörde de mer välkända debattörerna medan Thomas Wallgren, professor i filosofi från Helsingfors, fredsaktivist och ledamot i fullmäktige (S) var mindre känd för oss. Han målade en talande bild från president Bidens besök i Helsingfors tidigare i sommar då frågan om amerikanska baser på finsk mark skulle avhandlas. Ämnet intresserade 200 demonstranter medan Pridefestivalen lockade tusentals. Natofrågan är inte så het i Finland, heller. Wallgren talade om rådlösheten som han tycker finns hos människor. Ska vi leva i överflöd eller i rättvisa? Fredskultur eller teknikutveckling? Vi måste återupprätta människan, att människan återtar tron på sig själv. Schlaug menade att det finns en brist på långa tankar, vi behandlas bara som ekonomiska varelser. Civjat beklagade medias tystnad i miljö-och fredsfrågor.
Panelen var överens om att vi är på väg in i ett auktoritärt samhälle. Kriminalisering av oliktänkande och miljöaktivister. Det gäller att hitta ”sanningens kraft” som Gandhi sa en gång. Wallgren menade att den nordiska drömmen har kraschat men kan återuppstå i globalt arbete.
Hafsig Nato-process
”Från ett kallt krig till ett annat” var rubriken för Pierre Schoris anförande. Schori, har lång erfarenhet från både svensk och internationell politik, då han bland annat varit kabinettssekreterare, biståndsminister i en socialdemokratisk regering, företrätt socialdemokraterna som ledamot både i riksdagen och Europaparlamentet samt varit svensk FN-ambassadör i New York.
Schori ser det ryska anfallskriget mot Ukraina som ett uttryck för rysk revanschlusta. Han påpekar, att det inte är Nato som förser Ukraina med vapen, utan EU-länderna och USA. Han funderar över om Ukraina kommer att bli Putins Poltava. Intressant fråga eftersom Poltava faktiskt ligger i Ukraina!
Han gick vidare till att ta avstånd från den hafsiga Nato-processen i Sverige, där vi genom flera avgörande beslut, utan debatt, steg för steg drivits in i Nato. Han påminner om tidigare folkomröstningar, som hållits inför EU-medlemskapet och om euron och tycker att Nato-inträdet är en minst lika stor fråga, där medborgarna borde ha fått möjlighet att framföra sin åsikt.
Schori ger inte mycket för påstående- na om att Sverige bör ansluta till Nato av solidaritet med de utsatta baltiska staterna. Om inte Natostadgans artikel 5, som säger att alla medlemmar ska bistå militärt om en medlem blir angripen, är tillräcklig, vad har det då för betydelse för balterna att Sverige blir medlem?
Bryta vanetänkandet
Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid KTH (Kungliga tekniska högskolan) och författare till böcker inom en rad olika ämnen där ”Antropocen – en essä om människans tidsålder” vunnit stor spridning. ”Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans” fanns att köpa och ”Framtidslandet” publiceras i år. Sörlin höll ett engagerande både humoristiskt och djupt allvarligt föredrag. Han talade om hur våra förståelseramar, exempelvis de religiösa, tenderar att hänga kvar och fortsätter att försvara sitt paradigm. Därför måste människor göra sig hyggligt informerade om sin nutid för att bryta vanetänkandet. Citerade Kant ur minnet ”kris leder ofta till utveckling men lämnar också ett uppdrag att förändra”. Determinismen kan utgöra en fara, att något är förutbestämt. Men varje ögonblick innebär möjligheter.
När det gäller klimatkrisen kan många ge ett litet individuellt bidrag, exempelvis att välja cykeln i stället för bilen. Men samtidigt ger sådana val individen en möjlighet, ett alibi, att komma undan moraliskt så att vi med gott samvete ändå flyger till chartermålet.
Orden och begreppen vi använder är alltid förankrade i verkligheten och bidrar till vår samhällsförståelse. Sörlin talade om att vi tillsammans måste skapa en ”etisk miljö” för att kunna mota undan hatiskt prat som förstör och söndrar. Med kunskap kan vi skapa ett slags program att forma det samhälle vi vill ha, genom de val vi gör kan vi upprätta en etisk miljö. Men vi vet inte hur det ska gå till. Vi måste utveckla idéer för förändring och gå samman för att förverkliga dem. Skapa och upprätthålla ett slags nytt cirkulationssystem i tänkandet som gör att vi lär oss tänka i andra banor. Utveckla en ”bildningspolitik” för exempelvis rättvis fördelning. Ungdomen behöver folkbildning, det finns en föreställning hos dem att de styrande vet.
Fred genom tillit
David Bennett är småbrukare, omställare och författare. Han berättade om Matvärn och andra grupper som bygger fred genom tillit och självorganisering. ”Polykrisen” visar att så mycket är på väg åt fel håll trots att vi har kunskap att lindra eller förhindra. Än har ojämlikheten inte drabbat oss här som den har i andra delar av världen. ”Kultur” kan ses som ett verb, en handling och omställning som måste göras varje dag.
Bennett talade om ”samförsörjande”, att producera, tillaga och ge mat till varandra utanför marknaden och staten. Mat är kärlek i alla led. ”Naturresurs” är marknadens språk, inga hot ska finnas mot vinsterna att utvinna resurser. Men det finns andra lösningar som olika lokalgrupper/odlingsgrupper kan använda såsom idén om allmänningen, att bruka jorden med gemensamt ansvar för den.
Forskare mer försiktiga
Frida Stranne är doktor i Freds- och utvecklingsforskning knuten till Högskolan i Halmstad och forskare vid Svenska institutet för Nordamerikastudier i Uppsala. Hon har följt amerikansk politik i 20 år och är författare (tillsammans med Trita Parsi) till boken ”Illusionen om den amerikanska freden” som kom tidigare i år. Idén till boken väcktes i och med USA:s uttåg ur Afghanistan och den ville inbjuda till en bred diskussion i Sverige om krig. Hon ville problematisera det faktum att ”kriget mot terrorismen” kostat USA 16 000 miljarder dollar och att 45 miljoner dött utan att varken demokrati eller kvinnors rättigheter stärkts. Men en kritisk reflektion från media uteblev. I stället förkastades forskarresultaten utan sakligt bemötande. Från att mediadrevet till en början var obarmhärtigt råder nu bara tystnad.
Stranne berättade att andra forskare säger sig ha blivit mer försiktiga med vad de skriver och säger. Oerhört att Sverige gått mot en sådan utveckling. Hon menar att det är ett extremt slutet diskussionsklimat i Sverige vilket är en fara för demokratin.
Donald Trump kapitaliserar på det amerikanska folkets frustration. Stranne menar att det finns ett värde i att Europa hjälper USA att inte falla samman. Mellan USA och Kina skulle Sverige och Europa kunna spela en roll för avspänning.
Kriget i Ukraina måste få ett slut, vi måste prata om detta, säger hon. Det militära maskineriet har blivit ett eget blodomlopp som genomströmmar allt.
Klimatnödläget
Mats Södersten är författare och skriver både prosa och poesi. I sin spaning ”Hur härlig är jorden?” tittar han på klimatnödläget och behovet av att sluta fred med planeten. Hans nyutkomna bok ”Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat” är en kärleksförklaring till de ekosystem som nu hotas av förödelse, och samtidigt en plädering för allt som ännu inte gått förlorat.
Han vandrar i Sarvesvagge och konstaterar att Sareks största glaciär, Pårtejekna, är 124 m tunnare än första gången han såg den. STF-stugan Pårte låg på kalfjället när den byggdes vid Kungsleden från Kvikkjokk. Nu ligger den i granskog.
Han anser att man måste ha respekt för den kraft som får svampar att spränga upp ur jorden över natten. Ett minimikrav från naturen är rätten att få existera.
Vikande demokrati
Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idéhistoria och har skrivit många böcker, senast om åldrandet ”I november”. Han är också en välkänd debattör i tal och skrift.
Liedman skrädde inte sina ord när det gäller tillståndet i vårt land. I media är det bara militären som uttalar sig. Den inkompetenta regeringen står och faller med SD; kalabalik och pajaseri! Det är ett dystert läge i Europa med högervridning och vikande demokrati.
För länge sedan stod liberaler och socialister på samma sida vad gäller likhet inför lagen och jämlikhet mellan könen. Men under tidigt 1800-tal blev det en splittring. Numera finns det inget som man kan kalla liberaldemokrati menar Liedman, enbart (odemokratisk) liberal.
Kan inte USA, ur hela sin stora befolkning, komma fram med några andra namn än Biden och Trump?
SD avskyr alla människor som är annorlunda och främmande. Nu bygger Sverige både inre och yttre gränser trots att vi lever i den stora folkvandringstiden, det finns ett enormt behov av solidaritet med drabbade människor. Den politiska oppositionen är vag och tam i sin kritik menar han, mer kurage behövs!
Vad kan vi göra åt detta? Liedman skissar ett program: Kapitalismen klarar inte att lösa våra problem, grön energiomställning klarar inte klimatkrisen. Vi behöver en ny upplysning och spri- da den nya kunskapen som finns. Vi måste tro på det mänskliga förnuftet, kunskap är inte elitens påhitt som SD påstår. Skolsystemet med exempelvis friskolor struntar i etablerad kunskap. Rasismen och rasbiologisk forskning på 1920-talet var okunnig om människans ursprung, som är Afrika. Det mänskliga genomet kartlades först kring år 2000, nu har vi den kunskap som saknades för hundra år sedan.
Folkbildning ska hållas på sparlåga enligt SD. Annat var det efter rösträtten 1922, då uppmanades arbetare att förkovra sig så att man var beredd att ta plats i politiska organ om det behövdes. Nu saknas analys av samhällsutvecklingen, ekonomiskt språkbruk har kommit att gälla hela samhället. Vi måste försöka se för oss ett annat samhälle som nuvarande politik varken kan eller vill föreställa sig, man har ingen annan idé än tillväxt. Ernst Wigforss talade på sin tid om ”provisoriska utopier”; ett användbart begrepp?
Planetära gränserna
Sasja Beslik är internationell hållbarhetsekonom. Han frågade sig om det finns en ekonomi inom de planetära gränserna. Norge har gett tillstånd till 500 oljelicenser och kommer att ta upp mer olja än vad vi behöver. Grön tillväxt finns inte, bara tillväxt! Klimatkostnader och sociala kostnader har flyttats till låginkomstländerna som snart inte kommer att kunna bära de kostnaderna längre. Eftersom dessa länder återfinns längst ner i inkomstpyramiden och utgör basen, med de rikaste 15 procent som tar 80 procent av alla resurser finns i pyramidens topp, kommer systemets kostnader att flyttas ”uppåt” från basen. Kostnaderna kommer småningom att påverka även oss. Svaret på detta från politiken kommer att bli mer traditionalism och isolationism annars hotas ekonomin.
Hur ska vi kunna hitta tillbaka till en sund ekonomi? De största fossilinvesterarna betalar tre procent i skatt! Drygt två procent av deras nuvarande kapital skulle räcka att uppfylla IPCC-målen. Vilka ska hållas ansvariga för att hundra företag står för 72 procent av alla utsläpp. Spåra pengarna! Sverige har den största inkomstskillnaden inom OECD. Framtiden är kollektiv, inte individuell!
Text: Ingalill Ek och Lena Angviken
Foto: Jea Jonsson
