Organisation Fredsarbete KFFs tidning Aktuellt Försäljning Länkar Arkiv Kontakt
Den spännande resan i Kurdistan:
| Den kom till Smaragdgatan 24
klockan fem en gråmulen
oktobermorgon. Där klev Awaz Daleni, kurdisk trebarnsmor
från Suleymania, in i taxin. Sedan ringde hon till mig och
frågade vart bilen skulle härnäst. – Till Distansgatan 11, sa jag. Kit Larsen Hughes, som skulle in i taxin där tillsammans med Maria Hagberg, hade oroat sig för att bilen inte skulle ha plats nog för allt vårt bagage. Men det gick bra även på nästa adress, som var Silvermyntsgatan 9. Där var det jag som klev in i bilen och vi fortsatte nu till Landvetters flygplats, där vi skulle möta Linnea Malmsjö Sonander och feyli kurdiskan Zainab Hussaini. En feyli kurd kommer från södra Irak och talar kurdi feyli.
Vi förmedlade information till varandra; planer och tips vi tänkt ut innan vi lämnade våra hem och fick snart våra platser i planet vi skulle flyga med till Wien. Stoppet där var kort men jag hann ändå rafsa till mig en liten flaska cognac, jordnötter och choklad av finaste österrikiska märke.
Maten smakade bra och det vita österrikiska vinet var svalt. Det blev både ett och två glas. Resan från Göteborg till Erbil är inte särskilt kämpig, när den går över Wien, på det vis vi reste. Jag hade ändå föreslagit att vi skulle ta ett avslappnande bad i en hamam när vi kom fram. Först skulle vi dock till Mondeal hotel på 60-metersgatan. Fast att hotellet hette så, det hade vi inte riktigt präntat in i skallarna ännu. Vi blev väl mottagna, fick våra rum och jag undrade om det fanns en hamam i närheten. Vilket kackel det blev! Nej och ja och jo, men fast dit kan du inte gå och det är ju så, att de rika har byggt sina egna hamam hemma i sina hus, så de som nu finns kvar i staden är bara för de allra fattigaste och det är inte så rent där och, och, och… Jag gav upp för ögonblicket. Awaz och jag gick i stället en promenad i Erbils parker den första mörka, ljumma kvällen i Kurdistan. Erbil, som heter Hawler på kurdiska. Lite senare på kvällen träffade vi ett helt gäng med kvinnor, som haft konferens i Erbil och nu plockade upp oss för en sen middag. Där var Sandra Phelps, från universitetet i Erbil, Liza Nissan Hido, från Baghdad Women’s Association, Boriana Jönsson, från Kvinna till kvinna, Israa H. Abd, mjukvarudesigner och aktivist, och Suzan Aref, chef för The women empowerment organization.
Det blev en spännande kväll med många och långa samtal, lätt kaotiskt restaurangbesök och så småningom slog jag, för andra gången denna dag, höger utsida av min högra vad, i sänghörnet på min ganska hårda säng, med alltför hård kudde, på Mondeal hotel. Jag tog mig en cognac och somnade in. På morgonen vaknade jag i stort sett samma tid jag alltid brukar, före alla andra och kunde från fönstret i mitt hotellrum se solen ligga gömd bakom ett stort svartskuggigt hus tillhörande Hawlers skyline. Fram med penslar, tubakvarellfärger och ett bra papper! En stor och en liten bild, av solens raskande bakom huset, lyckades jag få till, innan ljuset blev så starkt att jag inte kunde se ut genom fönstret längre utan solglasögon. Ett antal små akvareller blev det också med stark dimma som motiv.
Hotellfrukost med kurdiska ”scrambled eggs” och speciellt gott färskt bröd, tack vare att hotellägaren själv hade beställt fram det till sig och små, alldeles ljuvliga, glas med väl sötat te. Awaz fanns där till min hjälp och det enda jag klagade på var, att jag hade slagit i vaden i det förbenade sänghörnet två gånger igen, medan jag fipplade med vatten, papper och färger. Nu skulle vi träffa Mahabad och hennes chaufför Seerwan Hussen Abdulla (bilderna 2440 och 2443), för att så småningom ta oss till en fritidsby med närliggande konferensanläggning, byggd i trä, lite i svensk stil. Det var utbildningsdirektör Asos Shafeek, vid sport- och ungdomsministeriet, som ville visa oss sitt senaste projekt. (Se bildsvepet.)
Här träffade vi den första gruppen, om ca tjugo ungdomar, som skulle gå en tio veckors utbildning med både demokrati och ledarskap på schemat. Tio sådana grupper var planerade och vi fick introducera oss för den allra, allra första gruppen. Det kändes hedersamt och lite märkligt. Maria Hagberg gjorde sin första dragning av syftet med vår resa och vilka vi var, inför gruppen och dess ledare, Hoger Chato, från PAO. Ytterligare fyra organisationer, Komak, PDA, Kyeo och Mosy, var representerade i det samarbete som lett fram till satsningen. (Se bildsvepet) Förutom de ord Mahabad skickade med ungdomarna, fick vi alla sex, Maria, Kit, Zainab, Linnea, Awaz och jag presentera oss själva. Så lämnade vi gruppen åt sin första lektionstimme och slog oss ner i den nya, fina, ljusa restaurangen en stund med Mahabad och Asos, som talar flytande svenska, så utbildningsdirektör han är i Kurdistan. Vi berättade lite mer om vad vi ville göra under vår resa och framöver och Asos lovade ta oss med på fyra olika studiebesök dagen därpå. (Se bildsvepet.) Det blev studiebesök på det skyddade boendet Nawa center, under ny ledning sedan några månader av Nigar Bakir; besök på det stora barnsjukhuset Helena center, startat av en svenska. Röntgenläkaren där vädjade om ny utrustning till sin verksamhet, då den gamla nyligen hade exploderat rakt i ansiktet på honom. Protesverkstaden på Helena center var väl utbyggd och de unga kvinnorna, Shrust Masud, 25 år och Bokan Salih, framställde skickligt proteser till även mycket små barn. Vi gjorde en visit hos barnen på Chandahuset, lett av rektor Kajal Abuljabar. Hon såg verkligen alla den 82 barnen som sina egna. 40 av barnen bodde på Chandahuset, de andra kom på dagarna. Åldermässigt var de allt från fyra till 18 år. Biblioteksansvarig var Vyan Xalil Aziz (bild 2475) vars dotter, Yadgar Mohammed, bor i Göteborg. Väl hemma har vi blivit bjudna på kaffe, te och jättegott nybakat kaffebröd hos henne.
Slutligen gjorde vi ett besök på ungdomsfängelset i Erbil. Vi fick möjlighet att besöka kvinnoavdelningen av fängelset och kunde, via vår tolk, Awaz Daleni, prata med de internerade kvinnorna om deras vardag. De som hade barn fick ha sina barn hos sig upp till tre års ålder. Många av kvinnorna arbetade med pärlarbeten men även sömnad sysselsatte dem om dagarna. Några få pärlarbeten lyckades vi köpa från kvinnorna i ett av fängelserummen, där kvinnorna bodde åtta och åtta. En av kvinnorna hade vid en vägspärr upptäckts med ett bombbälte kring midjan. Hennes man hade omkommit i ett attentat och hon ville inte leva längre, utan komma till himlen till sin man. Så hon hade lånat sig till ett bombattentat men blev ertappad. Hon framstod nu, i kvinnofängelset, som den mest välvårdade av alla de internerade. Av personalen, om totalt 219 anställda på hela ungdomsfängelset, var 40 personer kvinnor. Nästa dag besökte vi ministern för civilsamhällesfrågor, George Mansour, (bilderna 2476, 2478 och 100 ) på hans ministerium. Han har ansvar för allt arbete med ”nongovermental organizations” (NGO:s) i Kurdistan. Under en av resorna träffade vi också rent spontant på Hawlers (Erbils) borgmästare Nauzad Hadi Maulood. (Bild 2460) Men han var inte den ende borgmästare vi fick hälsa på. Senare under resan togs vi emot av Halabjas Qaymqam, Foud Salh Reza, i hans tjänsterum (bild 4295).
George Mansour, som vistats länge i Kanada, talade perfekt engelska till skillnad från de flesta vi träffade under vår resa. Detta gjorde att tolksituationen helt plötsligt blev den omvända. Jag fick tolka från engelska till svenska för vår annars så utmärkta, alltid tolkande, Awaz.
Eftersom en av mina vanor, under resor utomlands, är att skriva vykort hem till mina söner, till en målarkompis och till jobbet, så hade jag gjort det även denna gång. Jag tillverkar korten själv i form av vykortsstora teckningar eller akvarellmålningar. Sedan några dagar tillbaks gick jag alltså omkring med korten i min ryggsäck och tjatade på alla jag mötte, att de skulle hjälpa mig att få skickat dessa kort hem till Sverige. Postgång från Kurdistan finns inte annat än i form av paketförsändelser genom transport- och logistikfirmor. Vår underbare chaufför Seerwan Hussen Abdulla tog sig an mitt problem och körde till tingsrätten och köpte sex stämpelavgiftsmärken. Men innan jag hann få dem på korten och hade gått med dessa till tingsrätten igen, hade jag, hos civilsamhällesminister Mansour (bild 2476), träffat på ministerns medarbetare Shoan Anwar.
Shwan, som hade sin bror i Uppsala (där jag är uppväxt), berättade för oss att broderns hustru låg på Akademiska sjukhuset i Uppsala med bröstcancer och eftersom jag hade fått med mig ett ”rosa band” från Sverige, så halade jag genast fram det och överräckte till Shwan. Han lovade därpå att försöka få hem mina vykort till Sverige och jag blev naturligtvis jätteglad. Under en av resorna inom Kurdistan träffade vi också rent spontant på Hawlers (Erbils) borgmästare Nauzad Hadi Maulood
på semesteranläggningen Dreamland
Men han var inte den ende borgmästare vi fick hälsa på. Senare under resan togs vi emot av Halabjas Qaymqam, Foud Salh Reza, i hans tjänsterum och av guvernören i Suleymania, Dara Admed Madjit, som var fantastiskt generös mot oss under vår vistelse i hans stad.
Han ställde två chaufförer till vårt förfogande och vid vår resa till Biara och byn Tawela, i de kurdiska bergen, nära den iranska gränsen, även två beväpnade vakter.
Kirkuk är en av de städer där Irak utvinner olja, så där kan det vara mer oroligt än i andra delar av Kurdistan. Läget i de delar av Irak vi besökte var lugnt och vi ville heller inte utsätta oss för onödiga faror. Resan mellan städerna är inte lång. Vi stannade ungefär halvvägs och tittade, från ett bergspass, ut över slätten kring Suleymania (bild 2482). Dimman låg tät (bild 2484). Dagarna innan hade jag målat några akvarellbilder i Hawler och de sista bilderna beskrev det vi nu såg (bild 101). Jag hade, i mina bilder, förutsagt vad vi skulle komma att få se!
Alla kvinnoorganisationer vi kunde nå hade skickat deltagare till en workshop. Vi blev så upptagna av informationsutbytet att vi glömde bort tiden. Den lunch vi beställt stod och väntade i sina plastpåsar. Ovanpå den varma kebaben stod två små skålar med syrad sallad, väl övertäckta med gladpack. Jag vet ju, att det finns särskilt kraftfulla bakterier, som växer utan lufttillförsel men den här gången glömde jag allt för de viktiga samtal vi förde. Jag åt med god aptit och så gjorde de andra deltagarna också. På kvällen gjorde jag en artighetsvisit hos Awaz Dalenis yngste bror. Där var jag inte särskilt artig. Jag kräktes inne på deras toalett! De anaeroba bakterierna hade slagit till. Anaeroba bakterier använder ämnen som nitrat, sulfat och karbonat för att växa till sig. I Sverige kallar vi det för ”grytsur” mat. För att slippa detta ställer vi locket på sned på grytan när maten i den ska kallna så syret kommer till. Känner ni igen det? Jag blev ytterligt dålig i magen och kunde inte stanna i sängen mer än en kvart åt gången den natten. På morgonen skulle jag resa med taxi i tre timmar till Hawlers flygplats för vidare befordran till Wien och senare Landvettter. Hur skulle jag klara detta? Av en liten plastpåse tillverkade jag en blöja och tack vare de fina mjuka pappersservetterna i Kurdistan klarade jag mig någorlunda. Det var alltså samma taxichaufför, som hade kört oss från Hawler via bergspasset till Suleymania, som körde mig till flygplatsen. Han visste inte hur dåligt jag mådde och inte kunde vi kommunicera särskilt väl heller, då han inte talade någon engelska och jag bara kunde två ord av en av de kurdiska dialekterna. Jag hade lyckats SMS:a till mina söner att jag var på väg hem. En av dem åkte ut till Landvetter redan kvällen innan jag verkligen kom hem men nästa dag blev jag i alla fall hämtad med bil. Så följde en besvärlig natt till och på morgonen gav jag upp och tog mig till infektionskliniken på Östra sjukhuset i Göteborg. Fler bilder>>>> |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Telefon & fax: 08-667 97 27, Pg: 439 12 25 - 2, E-post: |